Vi träffas hemma hos hanna skott

  hanna som är i 22-årsåldern
Hon har ett barn som omhändertagits av de sociala myndigheterna enligt  
lagen om tvångsvård av unga, LVU.


När barn omhändertas med tvång finns det naturligtvis – mer eller  
mindre - orsaker och förklaringar till de sociala myndigheternas  
agerande.

Det kan antingen handla om barnets miljö och hemförhållanden, eller om  
barnets egna beteende.

Och det finns förstås en historia om hanna, som orsakat att de sociala  
myndigheterna i hennes gamla kommun agerat som de gjort.

hanna sitter i köket och berättar om en svår tonårstid, präglad av  
missbruk och övergrepp, rotlöshet och förtvivlan, psykisk ohälsa och  
andra känslomässiga svårigheter.

Det livet, det mycket svåra livet under tonåren, har satt sina spår.


Och när allt detta vägs in, tycker myndigheterna att hanna inte har  
förmågan att ta hand om ett nyfött barn.

Det måste vara ett av de värsta beskeden en förälder kan få.

Den oplanerade graviditeten, tillsammans med förre pojkvännen,  
upptäcktes sent av hanna.

– Jag fick stöd av psykolog och sociala de sista månaderna innan  
födseln. Det gick hyfsat bra.
Men någon vecka före förlossningen kom beskedet: det var klart med en  
fosterfamilj för barnet.

hanna ville inte gå med på detta. Hon tyckte att en förändrad  
livssituation, slut med droger och alkohol och pojkvänne gjorde  
det möjligt att ta hand i barnet.

– Då sa sociala att jag fick välja: bo ensam eller bo med dottern i  
fosterfamiljen.

hanna bodde tre månader hos fosterfamiljen. Hon upplevde situationen  
som svår, att andra hade ansvaret för dottern.
– De uppmanade mig efter tre veckor att lägga in mig hos psykiatrin,  
eftersom de upplevde mig som irriterad och okoncentrerad när jag bodde  
hos familjen.

Var det inte bra att man brydde sig om din hälsa?

– Jo, men psykiskt mådde jag bra. Men jag gjorde ändå som de vill.


Varför?

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.

Men du har fått höra att du brister i koncentration, att du brytt dig  
mer om datorn än om din dottern.

Hur upplever du


– Det där med datorn är sant. Därför tog jag bort datorn från  
fosterfamiljen. Men det andra är överdrivet.

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.


Efterhand har hanna nu försökt normalisera umgänget med fosterfamiljen
 
– och därigenom också med dottern.
I dag har hanna möjlighet att träffa sin dotter varanan vecka :
– Då har jag två timmar på mig. Det känns alltid lika roligt att åka  
dit,men inge kul att fara där i från. men det är ju så kort tid.


– Jag vill ju vara med henne själv, jag vill att min dotter ska vara  
med mig.

Hon berättar också om små steg i positiv riktning, att hon upplever  
att de sociala myndigheterna ”ger med sig” lite mera nu:

– Nyligen när jag besökte socialtjänsten, fick plötsligt min pojkvän  
följa med. Jag tänkte direkt: ”Va, får han följa?”.

– Det har man sagt nej till förut. Han är ju ett viktigt stöd för mig,  
påpekar hanna.


I lägenheten finns saker som påminner om att hon har ett eget barn:  
barnvagnen, mjukisdjuren.

Och den lilla babydagboken innehåller små rader om dotterns framsteg,  
om små personliga möten som hanna haft med sitt barn.

Det är Den Goda Bilden som alla föräldrar vill se.
hanna minns första gången som fostermamman sa att hanna kunde få bada  
dottern:

– Det kom som en chock, att jag fick förtroendet.

Vad tycker du själv om hur sociala ser på dig som mamma, hur de väger  
in din svåra bakgrund?

– Jag har mått dåligt sedan jag var 14 år. Men jag mår mycket bättre nu.

– Och jag tycker att man till exempel i länsrätten kunde ha sagt några  
positiva saker om mig, och inte bara fel och brister.

Hur ser du själv på bristerna?

– Jag kan ha svårt att komma ihåg vissa saker. Men jag skulle inte  
glömma bort att ge mitt barn mat, till exempel.

Hur vet du det?

– Viktiga saker glömmer jag inte bort, svarar hanna.
Hon berättar om tårar och ilska, förtvivlan och hopplöshet – men också  
att hon försöker lägga sådant åt sidan och tänka på de positiva sidorna.

Att umgänget med dottern  ska utökats .

Hon säger att länsrättens beslut om LVU-vård för dottern nu ska vidare  
till kammarrätten.

Vad önskar du dig mest av allt i framtiden?

– Att jag så småningom får hem min dotter, att hon kan bo hemma. Och  
jag är beredd på att få den stöd som behövs av sociala.

Den lilla babydagboken, som fortfarande ligger kvar på köksbordet  
efter vårt samtal, har flera sidor som ännu inte är ifyllda.

Men hanna drömmer om att livet med den svarta barnvagnen, det leende  
barnet  ger till sin mamma och pappa.
detta tidnins utklipp vill jag att ni tar upp  så andra
 läsare får se hur illa en mamma och en pappa blir behandlare av socialnämden       



        Vi träffas hemma hos hanna skott


          hanna som är i 21-årsåldern
Hon har ett barn som omhändertagits av de sociala myndigheterna enligt  
lagen om tvångsvård av unga, LVU.


När barn omhändertas med tvång finns det naturligtvis – mer eller  
mindre - orsaker och förklaringar till de sociala myndigheternas  
agerande.

Det kan antingen handla om barnets miljö och hemförhållanden, eller om  
barnets egna beteende.

Och det finns förstås en historia om hanna, som orsakat att de sociala  
myndigheterna i hennes gamla kommun agerat som de gjort.

hanna sitter i köket och berättar om en svår tonårstid, präglad av  
missbruk och övergrepp, rotlöshet och förtvivlan, psykisk ohälsa och  
andra känslomässiga svårigheter.

Det livet, det mycket svåra livet under tonåren, har satt sina spår.


Och när allt detta vägs in, tycker myndigheterna att hanna inte har  
förmågan att ta hand om ett nyfött barn.

Det måste vara ett av de värsta beskeden en förälder kan få.

Den oplanerade graviditeten, tillsammans med förre pojkvännen,  
upptäcktes sent av hanna.

– Jag fick stöd av psykolog och sociala de sista månaderna innan  
födseln. Det gick hyfsat bra.
Men någon vecka före förlossningen kom beskedet: det var klart med en  
fosterfamilj för barnet.

hanna ville inte gå med på detta. Hon tyckte att en förändrad  
livssituation, slut med droger och alkohol och pojkvänne gjorde  
det möjligt att ta hand i barnet.

– Då sa sociala att jag fick välja: bo ensam eller bo med dottern i  
fosterfamiljen.

hanna bodde tre månader hos fosterfamiljen. Hon upplevde situationen  
som svår, att andra hade ansvaret för dottern.
– De uppmanade mig efter tre veckor att lägga in mig hos psykiatrin,  
eftersom de upplevde mig som irriterad och okoncentrerad när jag bodde  
hos familjen.

Var det inte bra att man brydde sig om din hälsa?

– Jo, men psykiskt mådde jag bra. Men jag gjorde ändå som de vill.


Varför?

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.

Men du har fått höra att du brister i koncentration, att du brytt dig  
mer om datorn än om din dottern.

Hur upplever du


– Det där med datorn är sant. Därför tog jag bort datorn från  
fosterfamiljen. Men det andra är överdrivet.

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.


Efterhand har hanna nu försökt normalisera umgänget med fosterfamiljen
 
– och därigenom också med dottern.
I dag har hanna möjlighet att träffa sin dotter varanan vecka :
– Då har jag två timmar på mig. Det känns alltid lika roligt att åka  
dit,men inge kul att fara där i från. men det är ju så kort tid.


– Jag vill ju vara med henne själv, jag vill att min dotter ska vara  
med mig.

Hon berättar också om små steg i positiv riktning, att hon upplever  
att de sociala myndigheterna ”ger med sig” lite mera nu:

– Nyligen när jag besökte socialtjänsten, fick plötsligt min pojkvän  
följa med. Jag tänkte direkt: ”Va, får han följa?”.

– Det har man sagt nej till förut. Han är ju ett viktigt stöd för mig,  
påpekar hanna.


I lägenheten finns saker som påminner om att hon har ett eget barn:  
barnvagnen, mjukisdjuren.

Och den lilla babydagboken innehåller små rader om dotterns framsteg,  
om små personliga möten som hanna haft med sitt barn.

Det är Den Goda Bilden som alla föräldrar vill se.
hanna minns första gången som fostermamman sa att hanna kunde få bada  
dottern:

– Det kom som en chock, att jag fick förtroendet.

Vad tycker du själv om hur sociala ser på dig som mamma, hur de väger  
in din svåra bakgrund?

– Jag har mått dåligt sedan jag var 14 år. Men jag mår mycket bättre nu.

– Och jag tycker att man till exempel i länsrätten kunde ha sagt några  
positiva saker om mig, och inte bara fel och brister.

Hur ser du själv på bristerna?

– Jag kan ha svårt att komma ihåg vissa saker. Men jag skulle inte  
glömma bort att ge mitt barn mat, till exempel.

Hur vet du det?

– Viktiga saker glömmer jag inte bort, svarar hanna.
Hon berättar om tårar och ilska, förtvivlan och hopplöshet – men också  
att hon försöker lägga sådant åt sidan och tänka på de positiva sidorna.

Att umgänget med dottern  ska utökats .

Hon säger att länsrättens beslut om LVU-vård för dottern nu ska vidare  
till kammarrätten.

Vad önskar du dig mest av allt i framtiden?

– Att jag så småningom får hem min dotter, att hon kan bo hemma. Och  
jag är beredd på att få den stöd som behövs av sociala.

Den lilla babydagboken, som fortfarande ligger kvar på köksbordet  
efter vårt samtal, har flera sidor som ännu inte är ifyllda.

Men hanna drömmer om att livet med den svarta barnvagnen, det leende  
barnet  ger till sin mamma och pappa.
detta tidnins utklipp vill jag att ni tar upp  så andra
 läsare får se hur illa en mamma och en pappa blir behandlare av socialnämden       



        Vi träffas hemma hos hanna skott


          hanna som är i 21-årsåldern
Hon har ett barn som omhändertagits av de sociala myndigheterna enligt  
lagen om tvångsvård av unga, LVU.


När barn omhändertas med tvång finns det naturligtvis – mer eller  
mindre - orsaker och förklaringar till de sociala myndigheternas  
agerande.

Det kan antingen handla om barnets miljö och hemförhållanden, eller om  
barnets egna beteende.

Och det finns förstås en historia om hanna, som orsakat att de sociala  
myndigheterna i hennes gamla kommun agerat som de gjort.

hanna sitter i köket och berättar om en svår tonårstid, präglad av  
missbruk och övergrepp, rotlöshet och förtvivlan, psykisk ohälsa och  
andra känslomässiga svårigheter.

Det livet, det mycket svåra livet under tonåren, har satt sina spår.


Och när allt detta vägs in, tycker myndigheterna att hanna inte har  
förmågan att ta hand om ett nyfött barn.

Det måste vara ett av de värsta beskeden en förälder kan få.

Den oplanerade graviditeten, tillsammans med förre pojkvännen,  
upptäcktes sent av hanna.

– Jag fick stöd av psykolog och sociala de sista månaderna innan  
födseln. Det gick hyfsat bra.
Men någon vecka före förlossningen kom beskedet: det var klart med en  
fosterfamilj för barnet.

hanna ville inte gå med på detta. Hon tyckte att en förändrad  
livssituation, slut med droger och alkohol och pojkvänne gjorde  
det möjligt att ta hand i barnet.

– Då sa sociala att jag fick välja: bo ensam eller bo med dottern i  
fosterfamiljen.

hanna bodde tre månader hos fosterfamiljen. Hon upplevde situationen  
som svår, att andra hade ansvaret för dottern.
– De uppmanade mig efter tre veckor att lägga in mig hos psykiatrin,  
eftersom de upplevde mig som irriterad och okoncentrerad när jag bodde  
hos familjen.

Var det inte bra att man brydde sig om din hälsa?

– Jo, men psykiskt mådde jag bra. Men jag gjorde ändå som de vill.


Varför?

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.

Men du har fått höra att du brister i koncentration, att du brytt dig  
mer om datorn än om din dottern.

Hur upplever du


– Det där med datorn är sant. Därför tog jag bort datorn från  
fosterfamiljen. Men det andra är överdrivet.

– Jag kände att jag var tvungen att göra som de sa, annars skulle det  
bara bli ännu svårare med umgänget i framtiden, svarar hanna.


Efterhand har hanna nu försökt normalisera umgänget med fosterfamiljen
 
– och därigenom också med dottern.
I dag har hanna möjlighet att träffa sin dotter varanan vecka :
– Då har jag två timmar på mig. Det känns alltid lika roligt att åka  
dit,men inge kul att fara där i från. men det är ju så kort tid.


– Jag vill ju vara med henne själv, jag vill att min dotter ska vara  
med mig.

Hon berättar också om små steg i positiv riktning, att hon upplever  
att de sociala myndigheterna ”ger med sig” lite mera nu:

– Nyligen när jag besökte socialtjänsten, fick plötsligt min pojkvän  
följa med. Jag tänkte direkt: ”Va, får han följa?”.

– Det har man sagt nej till förut. Han är ju ett viktigt stöd för mig,  
påpekar hanna.


I lägenheten finns saker som påminner om att hon har ett eget barn:  
barnvagnen, mjukisdjuren.

Och den lilla babydagboken innehåller små rader om dotterns framsteg,  
om små personliga möten som hanna haft med sitt barn.

Det är Den Goda Bilden som alla föräldrar vill se.
hanna minns första gången som fostermamman sa att hanna kunde få bada  
dottern:

– Det kom som en chock, att jag fick förtroendet.

Vad tycker du själv om hur sociala ser på dig som mamma, hur de väger  
in din svåra bakgrund?

– Jag har mått dåligt sedan jag var 14 år. Men jag mår mycket bättre nu.

– Och jag tycker att man till exempel i länsrätten kunde ha sagt några  
positiva saker om mig, och inte bara fel och brister.

Hur ser du själv på bristerna?

– Jag kan ha svårt att komma ihåg vissa saker. Men jag skulle inte  
glömma bort att ge mitt barn mat, till exempel.

Hur vet du det?

– Viktiga saker glömmer jag inte bort, svarar hanna.
Hon berättar om tårar och ilska, förtvivlan och hopplöshet – men också  
att hon försöker lägga sådant åt sidan och tänka på de positiva sidorna.

Att umgänget med dottern  ska utökats .

Hon säger att länsrättens beslut om LVU-vård för dottern nu ska vidare  
till kammarrätten.

Vad önskar du dig mest av allt i framtiden?

– Att jag så småningom får hem min dotter, att hon kan bo hemma. Och  
jag är beredd på att få den stöd som behövs av sociala.

Den lilla babydagboken, som fortfarande ligger kvar på köksbordet  
efter vårt samtal, har flera sidor som ännu inte är ifyllda.

Men hanna drömmer om att livet med den svarta barnvagnen, det leende  
barnet  ger till sin mamma och pappa.